SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
antagonis´t substantiv ~en ~er ant·ag·on·ist·enperson i motsats- eller konkurrens­förhållande till en annan person särsk. på idéplanet; äv. ömse­sidigt psykol.yrk.JFRcohyponymmotståndarecohyponymfiende de var politiska antagonisterhon ut­manade sina antagonister på debattäv. om muskel­grupp, nerv etc. som verkar på mot­satt sätt mot viss annan; äv. om läke­medel (med analog inne­börd)böj- och sträck­muskler är antagonisterantabus och alkohol är antagonistersedan 1770