SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
a`vvika verb avvek, avvikit el. avvikt, avviken el. avvikt, avvikna el. avvikta, pres. avviker av|­vik·er1äv. lös förb., jfrvika av ändra sin färd­riktning ofta bara till­fälligt samh.trafik.avvika från den in­slagna kursenäv.endast fast sammansättn. i hemlighet lämna, rymma JFRcohyponymrymma 2cohyponym1smita 1 två interner avvek (från fängelset)äv. bildligtendast fast sammansättn. avvika från sina principeravvika från ämnetavvika (från ngt), avvika (ngnstans)sedan 1430–50Fem Mose böckerfornsv. afvika 2klart skilja sig genom att ha an­dra egenskaper el. visa upp annat beteende (än många an­dra) allmän värderingman blir glad för varje initiativ som avviker från det vanligavärdet avviker för mycket från medel­värdetavvika från ngtsedan 1624Subst.:avvikande, vbid2-111774avvikning; avvikelse