publicerad: 2021  
beveka bevekade el. bevekte, bevekat el. bevekt, perfekt particip vanl. bevekt, presens bevekar el. beveker
verb
beve´ka
● ändra eller mildra in­ställning hos (någon) genom vädjan till känslor
någon bevekar någon (med något) (till något/att+verb)
någon bevekar någon (med något) (till något)
någon bevekar någon (med något) (till att+verb)
någon bevekar någon (att+verb)
hon försökte beveka honom att följa med; Orfeus bevekte under­jordens härskare med sin sång; föräldrarna lät sig inte bevekas av barnets gråt
belagt sedan 1492 (brev från rikets råd (Handlingar rörande Skandinaviens Historia)); fornsvenska bevekia; av lågtyska beweken 'upp­mjuka'; jfr ur­sprung till vek
bevekabevekande