SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
etikett [-ket´] substantiv ~en ~er et·ik·ett·en1lapp (som sätts fast på vara) som an­ger en varas namn, inne­håll m.m. adressetikettvinetikettburkarna försågs med nya etiketteribl. bildligt om term el. beteckningibl. ngt iron.forskarna vill gärna sätta etiketter på all­tingsedan 1779av fra. étiquette med samma betydelse, till fornfra. estiquer ’sticka; sätta fast’; besl. med 2sticka och eng. ticket ’biljett’ 2knappast plur. regler för upp­trädande vid (finare) um­gänge komm.etikettsbrotthovetikettlära sig vett och etiketthålla strängt på etikettensedan 1733urspr. ’hovetikett’, dvs. en lista med gällande konvenans­regler