SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
fa`der el. farfar substantiv fadern fäder [fä´d-] fäder·naman som har avlat barn och vanligen är dess upp­fostrare; äv. om manlig foster­förälder släkt.yrk.SYN.synonympappa faderskärlekbarnafa(de)rfa(de)rsarvtrebarnsfarfadern är o­känden sträng faderen kärleks­full make och faderäv. med tanke på rollen som (god) faderhan var som en fader för pojkeni plur. äv. om far­far, farfars­far etc. (och ibl. äv. far­mor, mor­mor, mormors­mor etc.)han begravdes på den kyrko­gård där hans fäder viladeäv. om person med beskyddande upp­gifter, spec. om (katolsk el. ortodox) prästendast i den längre formen fader Mattiasäv. om Gudendast i den längre formen Fadern, Sonen och den Helige Andevår himmelske faderäv. om (manlig) myndighets­person e.d.vanligen plur. stadens fäderäv.vanligen i den längre formen upphovs­man atom­bombens faderngns/ngts fader, fader till/för ngn/ngtfars dagsedag 2 gå till sina fäderav­lidahögt.djur­parkens panda är gammal och kommer snart att gå till sina fäder vara sin fars sonseson sedan 800-taletrunsten, Sparlösa, Västergötland (Sveriges runinskrifter)runform faþiR, vanligen övrig runform faþur (ack.), fornsv. faþir, fadher; gemens. indoeur. ord (lat. pat´er); ur barn­språkets pa, jfr pappa Mina fäder! I smärtans och frestelsens stund fick jag styrka vid tanken på er.Erik Axel Karlfeldt, Fäderna (i Vildmarks- och kärleksvisor, 1895)