SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
fyr substantiv ~en ~ar fyr·en1an­ordning som av­ger ljus­signaler till väg­ledning för sjö­farten ofta placerad i (högt) torn sjö.JFRcohyponymsjömärke fyrskenblixtfyrblänkfyrensfyrhamnfyrledfyrGrönskärs fyrfyrens ledande vita sektorofta med tanke på byggnadenman såg konturerna av Vinga fyr och båkäv. om navigeringsanordningar utan ljusvanligen i sammansättn. radiofyribl. äv. om an­dra signal­anordningarvanligen i sammansättn. trafikfyrsedan 1727av lågty. für ’eld’, mot­svarande ty. Feuer, eng. fire, grek. py´r; jfr fyrbåk, fyrverkeri, pyroman 2i vissa ut­tryck eld särsk. så­dan som an­vänds för upp­värmning psykol.JFRcohyponymbrasa sätta fyr på vedenhålla fyr i kaminenfar­tyget hade fyr under ång­pannornavara fyr och flamma för ngtvara entusiastisk över ngthan var fyr och flamma för för­slaget om arbetstids­förkortning sedan 16583i vissa ut­tryck organiserad beskjutning ngt åld.mil.JFRcohyponymeld 2 ge fyr mot fiendensedan 16324vanligen i vissa ut­tryck (glad) person vanligen pojke el. man vard.psykol.yrk.JFRcohyponym1prick 4 en glad fyrsedan 1843trol. förk. av lågty. firburs ’gesäll utan arbete’; till fira 1