publicerad: 2021  
han objektsform honom genitiv hans
pronomen
han´
● mannen eller pojken som är om­talad i samman­hanget vanligen tidigare men ibland äv. efter­åt; äv. om djur av han­kön
JFR 2den 1, hen 1, hon
Martin köpte en bok som han genast läste; hon bjöd Stefan på mid­dag men han tackade nej; när det passar honom är han lite lom­hörd; han är inte dum, den pojken; han är fin, vovven; pojken blev arg när kompisarnas tog hans keps
○ äv. med ut­pekande betydelse
han som står där­borta är min bror
○ äv. med syftning på person (el. djur) utan hän­syn till kön nu­mera ifråga­satt an­vändning
kunden kan välja den vara han helst vill ha
○ äv. som tilltals­ord något ålderdomligt el. dialektalt
ska han ha lite kaffe?
Hans excellens se excellens
Hans Majestät (konungen) se majestät
Hans nåd se nåd
belagt sedan 800–900-talet (runristad järnring, Forsa, Hälsingland (Åhlén)); runform an, fornsvenska han; nord. ord av om­diskuterat urspr.; trol. nära besläktat med gotiska jains, tyska jener 'den där'