publicerad: 2021  
klara klarade klarat
verb
kla`ra
1 ibland med partikelnav, utan större betydelse­skillnad kunna genom­föra eller genom­gå något besvärligt, med tillfreds­ställande resultat
någon klarar (av) något/att+verb
någon klarar (av) något
någon klarar (av) att+verb
klara (av) upp­giften; klara skrivningen; klara amorteringarna; klara (av) att sköta hus­hållet; klara (av) alla svårigheter; vi är en man kort men vi får klara det bäst vi kan
○ spec. (i sport­sammanhang) prestera
han har klarat 2,20 i höjd­hopp
○ äv. med konstruktions­växling besegra
han är lovande, men frågan är om han klarar VM-trean
○ spec. äv. i vissa ut­tryck kunna rädda
klara liv­hanken
○ äv. försvagat bli klar med något
han klarade (av) läxan på en halv­timma
klara biffen se biff
klara skivan se skiva
belagt sedan 1881; fornsvenska klara 'göra ren och klar'
2 göra (vätska) fri från för­oreningar
klarning
någon/något klarar något
någon klarar något
något klarar något
klara kaffet
○ äv. bildligt
klara tankarna
klara strupen se strupe
belagt sedan början av 1500-talet Läke- och örte-böcker
3 sjö­fart göra fri för an­vändning
någon klarar något
klara ankaret
belagt sedan ca 1695
4 mindre brukligt klarera
SE klarera 2
någon klarar något
klara räkningen
belagt sedan 1576
5 i vissa ut­tryck gå fri från fara; om far­tyg eller dylikt
något klarar något
båten klarade grundet med några meter till­godo
belagt sedan 1846
klaraklarande
klara sig, klara upp, klara ut