SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
krig substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en krig·ettill­stånd av väpnad kamp i stor skala mellan nationer el. an­dra folk­grupper mil.JFRcohyponymofredcohyponym2strid 1 krigföringkrigshjältekrigshotkrigshärjadkrigsinvalidkrigsutbrottanfallskrigförsvarskriginbördeskrigvärldskrigett full­skaligt krigett blodigt krigmitt under brinnande krigförklara kriggå i krigföra kriggå ut i krigetkriget bröt ut 1939de flydde för att und­komma krigetlandet låg i krig med flera grann­länderäv. med ton­vikt på det sätt den väpnade kampen förs påatomkriggerillakrigställningskrigäv. om mot­svarande tids­periodhan föddes under krigetäv. försvagat om strid med an­dra medelhandelskrigsyskonen låg i krig med var­andra om arvetkrig (mellan ngra) (om ngt), krig (med/mot ngn/ngt)det kalla krigetden politiska konflikten mellan väst (främst USA) och öst (främst Sovjetunionen) från an­dra världs­krigets slut till Sovjetunionens samman­brottdet kalla kriget bestod i starka ideologiska och makt­politiska mot­sättningar, kapp­rustning och ömse­sidiga hot om krig heligt krigkrig som ut­förs med ett (förment) högt mål i siktetotalt krigkrig med an­vändande av alla till­gängliga förstörelse­medelinte minst mot civilbefolkningentrettioåriga krigetdet stora kriget i Central­europa mellan 1618 och 1648sedan 1493brev från Nikolaus Eriksson om en fordran hos polske kungen (Arwidsson)fornsv. kri, krigh ’an­strängning; mot­stånd; strid; krig’; av lågty. krich ’strid; krig’ Krig och fred.Svensk titel på roman av Leo Tolstoj (1864–1869)