SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1mi´n substantiv ~en ~er min·enansikts­uttryck som röjer viss sinnes­stämning komm.en glad minen belåten minen allvarlig minen dyster minen bister minen besviken minbarnens miner var förväntans­fullainga sura miner här inte!spec. om grimas e.d.små­barnen gjorde (fula) miner åt var­andraäv. mindre konkret om an­tydd av­sikt e.d.han gjorde min av att vilja gå(göra) min (av ngt/att+V)hålla god min (i elakt spel)inte av­slöja sin negativa in­ställninghon höll god min i elakt spel när hon svarade på reporterns insinuanta frågor inte röra en mininte ändra ansikts­uttrycktrots inre sinnesrörelse e.d.han rörde inte en min trots att å­klagaren an­klagade honom för mer än 7 000 människors död sedan 1631av fra. mine; av bretonska min ’näbb; nos’
2min´ pronomen mitt mina som är förknippad med mig spec. genom ägande men äv. på annat sätt NollJFRcohyponym1jag mina föräldrarvar är mina glas­ögon?min glädje var storibl. i substantivisk an­vändningbarnen måste lära sig att skilja mellan mitt och dittnu har jag gjort mitt så nu går jag hemäv. försvagat, ofta i artighets­frasermina vänner!mina damer och herrar!äv. med starkt förbleknad betydelse i vissa ned­sätt. ut­tryckmin idiot!min stackare!de minamina an­hörigaunder hela resan plågades jag av längtan hem till de mina för min delsedel 5 min ringhetseringhet min själsesjäl 1 sedan 900-taletrunsten, Kärnbo, Södermanland (Sveriges runinskrifter)runform min, fornsv. min; gemens. germ. ord; bildat till stammen i mig; jfr 1jag