publicerad: 2021  
otur oturen
o|­tur·en
substantiv
o`tur
● ogynnsam händelse(utveckling) som en­bart beror på slumpen
otursdag
det var verkligen otur att jag inte var hemma när du kom; han hade oturen att bli bestulen på hela reskassan
○ spec. i ett ut­tryck för att en olycka begränsas genom en tursam om­ständighet
det var tur i oturen att olyckan skedde nära sjuk­huset
○ ibland tänkt som personligt verkande kraft
oturen grinade dem i an­siktet; så kan det gå när oturen är framme
belagt sedan 1790