SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
skäl substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en skäl·et1om­ständighet som naturligen leder till visst handlande eller till­stånd NollJFRcohyponymanledningcohyponymbevekelsegrundcohyponymmotiv 1 familjeskälhälsoskälsakskälsäkerhetsskältungt vägande skälav förklarliga skäl hade svenskarna ingen chans mot proffsenav naturliga skäl kunde den ny­blivna mamman inte kommahon fick stanna av humanitära skälhan tackade nej av principiella skälett skäl till av­slag kan vara för hög ålderdet finns skäl att vara försiktigspec. i vissa juridiska ut­trycksär­skilda skäl kan ge en mildare bedömninghan blev dömd på sanno­lika skälungdomar kan bara häktas när synnerliga skäl före­liggeräv.god och giltig orsak man kan med skäl på­stå att vintern varit svårskäl (för/till ngt/att+V/SATS), skäl (att+V)göra skäl för ngt(i över­kant) upp­fylla kraven för ngtderas miljö­bil gör skäl för namnet och är mycket bränsle­snål ha sina randiga skälha vissa bakom­liggande orsakerhan hade väl sina randiga skäl till att ute­bli från av­tackningen ta skälta resonngt åld.hon drar för snabba slut­satser i­bland, men är ock­så kapabel att lyssna och ta skäl sedan 1285stadga utfärdad i Skänninge av Magnus Ladulås (Svenskt Diplomatarium)fornsv. skiäl ’sär­skiljande; förstånd; rätt­visa; plikt; orsak’; urspr. samma ord som skäl 2; jfr oskälig 2plats där förgrening sker vanligen om plats där en väg delas upp i fler trafik.vägskäli skälet mellan tre vägarett skäl (mellan ngra)sedan 1430–50 (i sammansättn. väga-)Konung Alexanderfornsv. skiäl; bildn. till skilja 3vävskäl handarb.skälkäppsedan 1755samma ord som skäl 2 4rå­gång provins.jordbr.sedan förra hälften av 1300-talet (i bl.a. flera ortnamnsförleder på Skäl-)Södermanna-Lagensamma ord som skäl 2 Beträffande ut­trycket *skälet till varför ..., se stilruta för anledning. Beträffande ut­trycket *skälet beror ..., se orsak.