SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
u`rbild substantiv ~en ~er ur|­bild·en(tänkt) grund­form för viss före­teelse; ofta av idealiserad typ fil.JFRcohyponymarketyp 1cohyponymurtypcohyponymmodell 1cohyponymidé 3 människans urbilden urbild (av ngn/ngt)sedan 1754av ty. Urbild med samma betydelse; till ur- och bild Du, som av skönhet och behagen en ren och himmelsk urbild ger! Jag såg dig – och från denna dagen jag endast dig i världen ser.Johan Henrik Kellgren, Den nya skapelsen eller Inbillningens värld (1790)