tryckår: 2009
accent
[aksen´t]
substantiv ~en ~er
ac·cent·en1särskilt sätt att med styrka eller ton framhäva viss stavelse
el. visst ord
språkvet.SYN.synonymtryck 2
JFRcohyponymbetoning 1
accentteckentonaccenttryckaccentmusikalisk accentde flesta svenska ord har accenten på första stavelsensomliga har fel accent på ordet ”elektriker”○äv.accenttecken
accent 1
akut accentaccent 2
grav accentakut accenttryck och ton såsom i ett enstavigt svenskt (eller norskt) ord
ordet ”segel” har akut accent, i motsats till ordet ”spegel”
grav accenttryck och ton såsom i ett normalt svenskt (eller norskt) ord med två- eller flerstavig grundform
ordet ”pålen” har grav accent, medan ”Polen” har akut
sedan 1651av lat. accen´tus ’ton; betoning’
2drag i uttalet som utmärker visst språk
el. som visar att ngn har ett främmande språk (oklart vilket) som modersmål
af.språkvet.JFRcohyponymbrytning 4
han talar svenska med lätt tysk accenthon talar med utländsk accent○äv. bildligtkarakteristiskt, iögonfallande drag
det höga glastornet är en accent i miljönvalet av tidpunkt ger en särskild accent åt festligheternasedan 1700
