SAOL     SO     SAOB  
SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
accent [aksen´t] substantiv ~en ~er ac·cent·en1sär­skilt sätt att med styrka eller ton fram­häva viss stavelse el. visst ord språkvet.SYN.synonymtryck 2 JFRcohyponymbetoning 1 accentteckentonaccenttryckaccentmusikalisk accentde flesta svenska ord har accenten på första stavelsensomliga har fel accent på ordet ”elektriker”○äv.accent­tecken accent 1 akut accentaccent 2 grav accentakut accenttryck och ton så­som i ett en­stavigt svenskt (eller norskt) ord​ ordet ”segel” har akut accent, i mot­sats till ordet ”spegel” grav accenttryck och ton så­som i ett normalt svenskt (eller norskt) ord med två- eller fler­stavig grund­form​ ordet ”pålen” har grav accent, medan ”Polen” har akut sedan 1651av lat. accen´tus ’ton; betoning’ 2drag i ut­talet som ut­märker visst språk el. som visar att ngn har ett främmande språk (o­klart vilket) som moders­mål af.språkvet.JFRcohyponymbrytning 4 han talar svenska med lätt tysk accenthon talar med ut­ländsk accent○äv. bildligtkarakteristiskt, iögon­fallande drag det höga glastornet är en accent i miljönvalet av tid­punkt ger en sär­skild accent åt festligheternasedan 1700