SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
a´del substantiv ~n samhälls­klass med högsta sociala ställning och vissa ärftliga privilegier särsk. i sam­hällen av äldre (feodal) typ admin.samh.bördsadelhögadeladel, präster, borgare och bönderhon är av gammal adeläv. om personerna i denna gruppadeln mot­arbetade ståndsutjämningenäv. bildligt, spec. om förfinade el. ädla personerde ideella, mänsklighetens adelspec. äv.ädelhet, förfining han förenade hjärtats adel med bördensidel ädel adelen­bart (socialt) fram­stående personeri den fashionabla publiken fanns idel ädel adel och diverse kungligheter obetitlad adellåg­adelsedan 1516; 1820 i bildlig bemärkelsebrev från Erik Trolle till Sten Sture med trohetsförsäkran (Styffe)fornsv. adhel; av lågty. adel ’ädelt stånd; adel’, urspr. trol. ’fäderne­ärvd (jord)’; jfr odal, ädel