SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
an`ständighet substantiv ~en an|­ständ·ig·het·en(ramen för) gällande normer enl. ngn under­förstådd bedömnings­grund psykol.JFRcohyponymdekorum i anständighetens namn måste han be om ur­säktsärsk. i fråga om sedligheten boulevard­tidning som över­skred anständighetens gränsersedan 1723