SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1arv substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en arv·etöver­gång av (visst) värde från en av­liden till efter­levande spec. om så­dan över­gång som regleras genom lag biol.jur.JFRcohyponymkvarlåtenskap lyfta ett arvgården gick i arv från far till sonäv. om själva kvar­låtenskapenklockan var ett arv efter far­modernäv. bildligthistoriskt givna om­ständigheter arvet från Grek­landvårt nationella arvspec. biol.över­gång av egenskap från föräldrar till barn arvsmassadet mörka håret var ett arv från modernden klassiska debatten om arv och miljöett arv (efter/från ngn/ngt)sedan 1000-talett.ex. runristad berghäll, Hilleshög, Upplandrunform arfi (dat.); fornsv. arf; nord. ord, sam­hörigt med lat. or´bus, grek. orfanos´ ’föräldra­lös’; jfr urarva, ärva Arvet ej förspill.Psalmboken 566:4 (Johan Olof Wallin 1816)
2arv substantiv ~en äv. ar`vear`ve ~n arv·enofta i sammansättn. (typ av) nejlik­växt med små stjärnformade vita blommor bot.JFRcohyponymnarv 1 hönsarvvåtarväv. om vissa vive­växter (med olik­färgade blommor)penningarvrödarvsedan mitten av 1400-taletLäke- och örte-böckerfornsv. arve; av o­visst urspr.