SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
bänk substantiv ~en ~ar bänk·en1enkel, hård sitt­möbel för flera personer med el. utan rygg- och arm­stöd; vägg­fast el. flyttbar heminr.JFRcohyponymstol 1cohyponympall 1cohyponymsoffa kyrkbänkroddarbänkträbänkväggbänken bänk i en parkhan fick sitta och vänta på en bänk utan­för chefens tjänste­rumäv.(fast) rad av stolar särsk. på teater och i an­dra samlings­lokaler två biljetter till första bänkhon satt två bänkar längre framäv. mer el. mindre bildligt i ut­tryck för att få stå till svarshan vägrar att sitta på de an­klagades bänkäv. i ut­tryck för att ngn är reserv, särsk. i fotbolls­lagvard.avbytarbänkreservbänknöta bänkenNN fick sitta på bänken under hela höst­säsongensedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. bänker; gemens. germ. ord; jfr 1bank; besl. med backe 2av­lång skiva som ut­gör över­del i fast in­redning och an­vänds som under­lag för verksamhet eller för förvaring heminr.bänksvarvblombänkdiskbänkfönsterbänkhyvelbänkmassagebänken lång, låg bänk fram­för fönstret gör tjänst som blom­bordalla bänkarna i köket var av­torkadegymnastiska övningar på bänkspec. om en skol­elevs arbets­bord i klass­rummet, ibl. inklusive stolenbänkkamratskolbänken modig elev på sista bänk räckte upp handensedan 15453vanligen i sammansättn. driv­bänk trädg.varmbänksedan 1690