SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
bärga [bär`ja] verb ~de ~t bärg·ar1föra (skadat eller hotat före­mål) till säker plats särsk. med avs. på havererat far­tyg el. for­don sjö.trafik.tankern gick inte att bärga utan slogs sönder av vågornabilen fick bärgas ur diketibl. äv. med avs. på människorbärga offren för fartygskatastrofenbärga ngn/ngtsedan 1000-taletrunsten, Ytterselö, Södermanland (Sveriges runinskrifter)runform bergi (konjunktiv), fornsv. biärgha, bärgha; gemens. germ. ord, urspr. ’gömma’; jfr burgen, förborga, härbärge 2ta in för förvaring ngt som skulle kunna skadas, särsk. segel el. skörd jordbr.JFRcohyponymbeslå 2 bärga spinnakernbärga höetäv. all­männareupp­nå (att få) de lyckades bärga samma fångst som förra åretlaget lyckades bärga andra­platsenbärga ngtsedan slutet av 1200-taletWestgöta-LagenSubst.:vbid1-129031bärgande, bärgning