SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
balans [-an´sel.-aŋ´s] substantiv ~en ~er bal·ans·en1sällan plur. jämviktstillstånd som känne­tecknas av att två eller flera på­verkande krafter upp­häver var­andra biol.ekon.psykol.tekn.hålla balansentappa balansenofta bildligt, spec. psykol.han är i god psykisk balanshon verkade vara ur balans och snäste av alla som talade till hennespec. äv. mil.maktbalansterrorbalansspec. äv. biol.den ekologiska balansen får inte störasspec. äv. ekon.budgetbalansutrikes­handeln var inte i balans(i/ur) balans, (i) balans (med ngt), balans (mellan ngra)sedan 1734av fra. balance ’våg­skål; jäm­vikt; bok­slut’; av lat. bil´anx ’tvåskålad (våg)’ 2knappast plur. förmåga att bi­behålla sin jäm­vikt genom att mot­verka krafter som skulle kunna rubba den med.JFRcohyponymbalanssinne en ryttare måste ha god balanssedan 17903tvåarmad häv­stång som är rörlig kring en fast punkt hos bl.a. precisions­vågar fys.JFRcohyponymbalanshjul spec. om en reglerande detalj i ur (o­ro)sedan 18764saldo som upp­kommer vid av­slutning av konto bokför.ekon.JFRcohyponymbalanskontocohyponymbalansräkning in­gående balansut­gående balanssedan 1684