SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
balansera [-anse´rael.-aŋse´ra] verb ~de ~t bal·ans·er·ar1hålla sig i upp­rätt jämvikts­läge trots svåra om­ständigheter, särsk. på smalt under­lag e.d. fysiol.psykol.balansera på linaäv. bildligtskildringen balanserade djärvt mellan djupaste allvar och tok­rolig humorbalansera (mellan ngra)sedan 1716av fra. balancer med samma betydelse 2sätta in mot­verkande krafter så att jämviktstillstånd bi­behålls med avs. på konkreta el. abstrakta krafter ibl. tekn.tekn.balansera bilens fram­hjulbalansera stridande krafter mot var­andrabalansera ngt (mot/med ngt)sedan 17293jämna ut skillnad mellan debet och kredit i balans­räkning e.d. bokför.ekon.balansera budgetenbalansera ngtsedan 1850Subst.:vbid1-112916balanserande, vbid2-112916balansering