SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
balk substantiv ~en ~ar balk·en1lång­sträckt del som har bärande funktion i konstruktion urspr. i byggnad, nu­mera äv. i maskiner, transport­medel m.m. rum.tekn.JFRcohyponymbjälkecohyponym2regel 2cohyponymsparre 1cohyponymsyll sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. balker ’bjälke; av­balkning’; germ. ord, besl. med bjälke 2brett, sned­ställt band på vapen­sköld som löper från övre högra till nedre vänstra hörnet rum.JFRcohyponymginbalk sedan 16453vanligen i sammansättn. huvud­avdelning av den all­männa svenska lagen jur.rum.brottsbalkengiftermålsbalkenen balk (om ngt/SATS)sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagen