publicerad: 2021  
köl kölen kölar
köl·en
substantiv
längs­gående balk som ut­gör stomme i och understa del av botten­konstruktionen hos far­tyg och som den övriga konstruktionen byggs upp kring
kölresning; kölsträckning; balkköl; plåtköl
på träfartyg till­verkas kölen i ek eller alm
ofta med ton­vikt på egenskapen att vara understa del av far­tyget
kölblock; lösköl; slitköl
kölen plöjde en ränna genom dybottnen; far­tyget vilade på kölen vid låg­vatten; båten låg med kölen i vädret
sär­skilt om (djupt) ned­skjutande, skiv­liknande, tung del under den eg. bottnen hos segel­båt, av­sedd att minska av­driften och hålla båten upp­rätt
en lång, grundgående köl; för lite vikt i kölen gör båten rank
komma på rät/rätt köl (åter) komma till ett upp­rätt lägeom far­tyg: båten sprang läck och började luta men med hjälp av pumpar och plast­skynken kom den på rät köl ○ ofta bildligtkomma till ordnade förhållandenefter en stökig ungdomstid verkar hon nu ha kommit på rätt köl
belagt sedan 1430–50 (Fem Mose böcker); fornsvenska kiol, kiöl, urspr. 'ngt krökt'; besläktat med käl, kälke