SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
bandagera [-a∫e´ra] verb ~de ~t band·ag·er·arvanligen perf. part. förse (skadad kropps­del, sår e.d.) med bandage med.hans under­arm var bandageradbandagera ngtsedan 1953Subst.:vbid1-804939bandagerande, vbid2-804939bandagering