SAOL     SO     SAOB  
SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
bar`ka verb ~de ~t bark·ar1ibl. med partikelnav, utan större betydelse­skillnad skala bort bark från träd­stam e.d., in­för fort­satt bearbetning skogsbr.barkat virkebarka (av) ngtsedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagenfornsv. barka; till 1bark 2behandla (segel) med garv­ämnen ur bark tekn.barka ngtsedan förra hälften av 1400-taletÖstnordiska och latinska medeltidsordspråk3ofta med partikel, särsk.iväg ut­vecklas på visst (o­kontrollerat) sätt rum.utstr.först då förstod vi vart­åt det barkadeefter an­dra målet barkade det i­väghon anade inte vart det skulle barka hänbarka (iväg/hän)barka åt skogenseskog sedan 1860trol. till barka 1 Subst.:vbid1-113880barkande, vbid2-113880barkning (till 1 + 2)