SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
beagle [bi´gel] substantiv ~n beaglar beagl·enen liten kort­hårig drev­hund vanligen tre­färgad i svart, brunt och vitt zool.världens mest kända beagle torde vara serie­figuren Snobbensedan åtm. 1930-taletav eng. beagle med samma betydelse; trol. av fornfra. beegueule ’person som väsnas’, till beer ’öppna på vid gavel’ och gueule ’strupe’