publicerad: 2021  
befogenhet befogenheten befogenheter
be·fog·en·het·en
substantiv
befo´genhet
sär­skilt juridik laglig rätt att vid­ta viss typ av åt­gärder in­om visst om­råde etc.
befogenhet (för någon) (att+verb) befogenhet (för något)
stats­chefens befogenheter; över­skrida sina befogenheter; över­träda sina befogenheter; ökade befogenheter för polisen; han saknar befogenhet att hand­lägga ärendet
belagt sedan 1784; till befogad; till fog i bet. 'laglig rätt'; jfr ur­sprung till 2fog!!