SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
behö´righet substantiv ~en ~er be·hör·ig·het·endet att upp­fylla de formella kraven för tjänst, studier etc. samh.JFRcohyponymkompetens 1 behörighetskravlärare utan formell behörighetstudent­examen ger all­män behörighet till högre studiersärsk. om myndighets rättighetförvaltningsmål ligger under kammar­rättens behörighetbehörighet (till ngt/att+V), behörighet (att+V)sedan 1810