SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
bekänn´a verb bekände bekänt, pres. bekänner be·känn·er1med­ge sig vara skyldig till ngt, vanligen på formellt el. hög­tidligt sätt särsk. relig. och jur.jur.komm.relig.JFRcohyponymerkänna 1cohyponymvidgåcohyponymtillstå vi måste bekänna våra synderden an­hållne bekände alltäv. ut­vidgathämnings­löst av­slöja (intima) detaljer i det egna privat­livet e.d. i sin själv­biografi bekände hon alltäv. försvagatmed­ge jag måste bekänna att jag gärna läser serierbekänna (ngt/SATS)sedan slutet av 1400-taletEn Vadstena-Nunnas Bönbokfornsv. bekänna; av lågty., ty. bekennen med samma betydelse, eg. ’göra känd, bekant’ 2öppet redo­visa ngt grund­läggande som normalt hålls hemligt, särsk. tro el. å­sikt relig.bekänna sin kristna trobekänna ngtsedan slutet av 1400-taletEn Vadstena-Nunnas Bönbok3(tvingas) lägga kort i samma färg som det ut­spelade kortet spel.syd bekände med klöver­sjuanbekänna (med ngt)bekänna färgsefärg 6 sedan 1790Subst.:vbid1-115873bekännande; bekännelse (till 1 + 2)