SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
bese´grare substantiv ~n äv. vard. besegrarn, plur. ~, best. plur. besegrarna be·segr·ar·enperson eller makt som besegrar ngn eller ngt vanligen symboliskt om konungar och här­förare etc. mil.sport.yrk.Alexander den store, perserrikets besegrarebesegrare (av ngn/ngt)sedan 1841