SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
besjä´la verb ~de ~t be·själ·arofta perf. part. upp­fylla ngns tankar, själs­liv e.d.; ofta om ideal, höga syften o.d. psykol.hon var besjälad av en vilja att hjälpa sina med­människoräv. bok­stavligt med avs. på döda tingge själ åt, förmänskliga den besjälade naturen var ett älsklingsmotiv för de romantiska diktarnabesjäla ngn/ngtsedan 1809efter ty. beseelen med samma betydelse; jfr själ Subst.:vbid1-117037besjälande, vbid2-117037besjälning