SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
beun´dran substantiv, best. f. ~, n-genus be·undr·ankänsla av stark upp­skattning av ngn eller ngt så­som sär­skilt fram­stående komm.stor beundranmot­villig beundranväcka beundrankänna beundranut­trycka sin beundranjag är full av beundran för deras in­satshon är värd all beundranibl. iron., särsk. i ett ut­tryckett sällskap för in­bördes beundranbeundran (av/för ngn/ngt/SATS)sedan 1794