SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
biff substantiv ~en ~ar biff·en(del av) mat­rätt som består av en stekt skiva finare nöt­kött från bakre ryggparti el. innan­lår; äv. om mot­svarande kött kokk.JFRcohyponymbiffstek biffkobiffköttlövbiffen mör biffen blodig biffen seg biffbiff med lökäv. om mot­svarande stycke från vissa an­dra djurhästbiffälgbiffäv. om liknande mat­rätter av kött­färs m.m. el. av vegetabiliskt materialjägarbiffpannbiffsojabiffhackad biffbiff (med ngt)biff Stroganoff en mat­rätt med strimlat kött bräserat i bl.a. grädde, tomat­puré och lökbiff à la Lindström pann­biff med fin­hackad lök, röd­betor och kaprisklara biffenlyckasvard.hemtjänst­personalen klarade biffen trots under­bemanningen saken är biffsesak 2 sedan 1822av eng. beef, fornfra. buef ’nöt­kött’; av lat. bov´em, böjnings­form av bo´s ’oxe’