SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
blinde´ring substantiv ~en ~ar blind·er·ing·en1plan, grund fördjupning i mur­yta vanligen målad el. vit­rappad arkit.rum.medel­tida tegelarkitektur ut­smyckades ofta med blinderingarsedan 1896till blindera 2täckt eld­ställning eller skydds­rum var­ifrån eld kan av­ges mil.äv.skyddsgrav för markörer på en skjut­bana sedan 1839till blindera