publicerad: 2021  
blygas blygdes blygts, presens blygs äv. blyges
verb
bly`gas
något hög­tidligt känna skam eller otillräcklighet på grund av något man är el. har gjort
blygas (över/för någon/något/att+verb/sats)
blygas (för någon)
blygas (för något)
blygas (för sats)
blygas (för att+verb)
blygas (över någon)
blygas (över något)
blygas (över sats)
blygas (över att+verb)
blygas (att+verb/sats)
blygas (sats)
blygas (att+verb)
hon blygdes och kinderna hettade; han blygs inte över sitt fattiga ur­sprung
belagt sedan 1400–25 (Heliga Birgittas uppenbarelser); fornsvenska blygh(i)as
blygasblygsel
Och mannen och hans hustru voro båda nakna och blygdes icke för var­andra. Bibeln (1917 års övers.) 1. Mos. 2:25 (om Adam och Eva före synda­fallet)