publicerad: 2021  
bricka brickan brickor
brick·an
substantiv
brick`a
1 bärbar skiva som begränsas av en låg kant främst anv. vid servering och dylikt; vanligen av trä el. metall
kaffebricka; serveringsbricka; silverbricka
kyparen kom in med en fullastad bricka
○ äv. bildligt, spec. i ut­tryck för att något sker bekvämt eller dylikt
lösningen på problemet serverades honom på en bricka
○ spec. äv. om en behållare med fack där spelare lägger sina kort efter en av­slutad spel­omgång i tävlings­bridge
○ äv. om spel­omgång i tävlings­bridge där samma giv spelas vid alla bord
de gick hem i 6 sang vilket gav topp på brickan
belagt sedan ca 1670; av lågtyska bricke med samma betydelse, eg. 'ngt av­brutet'; besläktat med 1bräcka!!
2 liten skiva med hål, för tekniskt bruk särsk. som under- el. mellan­lägg under mutter, skruv­huvud m.m.; ofta rund och av metall; för erhållande av god anliggnings­yta el. för isolering
isoleringsbricka
○ äv. om liten fyr­kantig an­ordning av trä eller dylikt med hål i hörnen, för vävning av band historiskt
brickväv
belagt sedan 1797
3 liten (metall)skiva att bäras i identifierande syfte t.ex. i en kedja kring halsen
dödsbricka; identitetsbricka; polisbricka
○ äv. om liknande före­mål som visar tur­ordning
köbricka; nummerbricka
○ äv. om skiv­liknande spel­pjäs
bingobricka; dominobricka; spelbricka
○ äv. bildligt om något vars intressen helt under­ordnas vissa andra (förment högre) intressen
landet blev en bricka i stor­makternas cyniska spel
belagt sedan 1748