publicerad: 2021  
brista brast brustit brusten brustna, presens brister
verb
bris`ta
1 plötsligt spricka sönder eller slitas av på grund av för stor belastning särsk. om konstruktioner som är av­sedda att bära ett visst tryck och som består av el. inne­håller något hårt material
något brister (i något)
fördämningarna brast; en av gitarrens strängar brast; tak­stolarna har hunnit brista och måste er­sättas; bubblan blev större och större tills den slutligen brast
äv. bildligt, spec. upp­höra att verka
illusionen brister redan i första akten
spec. äv. i vissa ut­tryck; ofta med partikelnut plötsligt släppa fram viss känsloyttring eller dylikt
någon brister (ut i något)
brista (ut) i skratt; brista (ut) i gråt; hon brast ut i tårar av rörelse; hela laget brast ut i en hyllningssång
äv. med konstruktions­växling
det brast för honom när han berättade om sonens död
brustet hjärta se hjärta
(det får) bära eller brista se bära
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska brista; gemensamt germanskt ord; trol. urspr. ljud­härmande och besläktat med braska
2 vara otillräcklig i visst av­seende (som fram­går av samman­hanget)
någon/något brister (i något)
någon brister (i något)
något brister (i något)
fram­ställningen brister betänkligt i objektivitet; det brast en hel del i lagets bakre försvar
belagt sedan förra hälften av 1300-talet Uplands-Lagen
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Var­för skulle annars våren tveka? Karin Boye, Ja visst gör det ont (i För trädets skull, 1935)