SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1brons [brån´säv.bråŋ´s] substantiv ~en ~er brons·enen brun­gul, lättgjuten legering av koppar och tenn och ibl. äv. zink o.d.; anv. t.ex. i kyrk­klockor och statyer, förr äv. till kanoner ämne.bronsmedaljbronsstatyen Kristusfigur i bronspå fynd­platsen på­träffades smycken och redskap i bronsbrons är starkare än mässing och mer korrosions­beständigäv. om an­dra koppar­legeringaraluminiumbronsguldbronsäv. om brons­färgskor i bronsibl. äv. om före­mål av bronsvackra bronser på ut­ställningen(i/av) bronssedan 1672av ita. bronzo, urspr. trol. ’koppar från Brindisi’, till Brundusium, nu­mera Brindisi
2brons [brån´säv.bråŋ´s] substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en brons·etbrons­medalj sport.JFRcohyponymguld 2cohyponymsilver 2 bronsmansvenskarna tog brons i stafettenäv. om annat liknande pris el. om tredje­placeringen i sigbrons (i/på ngt)sedan 1932se 1brons