SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
by`gel substantiv ~n byglar bygl·ar1böjt stycke av starkt material vanligen av metall el. läder; ofta ut­görande hand­tag el. fäste verkt.bygellåsstigbygelvärjbygelhand­väskans byglarsedan 1430–50Flores och Blanzeflorfornsv. böghil, eg. ’ngt böjt’; jfr båge, böja 2extra rörstycke som kan an­vändas som förlängning av ett bleckblås­instruments tonrör för att möjlig­göra rikare ton­bildning musiksedan 1864