SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
di`ka verb ~de ~t dik·arofta med partikelnut förse (mark) med diken för att av­leda över­flödigt vatten jordbr.JFRcohyponymdräneracohyponymavvattna dika ut mossendika (ut) ngtsedan mitten av 1300-taletÖstgöta-Lagenfornsv. dikia; dika; till dike Subst.:vbid1-135051dikande, vbid2-135051dikning