SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
di`ke substantiv ~t ~n dik·etgrävd lång­sträckt ränna för bortledning av vatten öppen el. täckt; ofta vid väg­kant jordbr.rum.JFRcohyponym1fåracohyponymkanal 1cohyponymbäck dikeskanttäckdikeytdikegräva ett dikefylla i­gen diketofta (ibl. mer el. mindre bildligt) i ett ut­tryck för att köra av vägenköra i diketsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. dike ’dike; damm; fördämning’; gemens. germ. ord av om­diskuterat urspr.