SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
doktor [dåk´-el.dåk`-] substantiv ~n ~er [-o´rer] dokt·or·er1(titel för) person som av­lagt den högsta akademiska examen genom att bl.a. skriva en vetenskaplig av­handling pedag.yrk.JFRcohyponymlicentiatcohyponymdoktorand doktorsexamendoktorsgradfilosofie doktormedicine doktorteologie doktorjuris doktorteknologie doktorhon är doktor i statistikspec. i en sammansättn. som an­ger att personen i fråga av­lagt denna examen långt tidigarejubeldoktoräv. som heders­titelhedersdoktordoktor (i ngt)doktor honoris causaheders­doktorsedan 1462Stockholms Stads Jordebok 1420–1474fornsv. doktor; av lat. doc´tor ’lärare’, till doce´re ’(att) lära’; jfr docera 2(titel för) person med läkar­examen och vanligen med läkar­tjänst; mest vid till­tal o.d. med.JFRcohyponymläkare gå till doktornkan doktorn komma?doktor NN ordinerade penicillinäv. ngt ut­vidgatdjurdoktortanddoktoräv. bildligtskämts.företagsdoktorsedan 1510brev från ärkebiskop Jakob till Svante Nilsson (Styffe)