publicerad: 2021  
drämma drämde drämt, presens drämmer
verb
drämm`a
● var­dagligt ofta med partikel, sär­skiltigen, till slå (till) hårt gärna med något före­mål
någon drämmer (till) någon/något (med något)
någon drämmer (till) någon (med något)
någon drämmer (till) något (med något)
någon drämmer igen något
hon drämde honom i huvudet med sin skolväska; han drämde till sin lille­bror; hon drämde igen dörren
○ äv. med konstruktions­växling
någon drämmer något någonstans
han drämde näven i bordet
○ ibland bildligt, spec. över­raska med att genom­föra
någon drämmer till med något
Riks­banken drämde till med en kraftig räntehöjning
○ spec. äv. om vild gissning eller dylikt
någon drämmer till med någon/något
någon drämmer till med någon
någon drämmer till med något
vi har ingen aning, vi drämmer till med Beethoven
belagt sedan 1892; sv. dial. drämma; av ovisst urspr.
drämmadrämmande