tryckår: 2009
1e`ka
substantiv ~n ekor
ek·an●typ av mindre, klinkbyggd, öppen båt
vanligen avsedd för rodd
sjö.JFRcohyponymdingecohyponymjollecohyponymjulle
blekingsekabohusekaflatekaen vitmålad liten eka med sprisegelde rodde ut i ekan för att lägga garnsedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. ekia, urspr. ’(urholkad) ekstock’; till ek; jfr ökstock
2e`ka
verb ~de ~t
ek·ar●ibl. opers.
ge eko
fys.JFRcohyponymgenljudacohyponymskalla 1
det ekade i salenropet ekade mot bergväggentunga pukslag och ekande cymbaler○äv. bildligtupprepa(s)
melodin ekade ännu i huvudet på henne”Det är skandal”, ropade NN. ”Skandal”, ekade ONeka (av ngt) (ngnstans), eka (ngt)sedan 1846till eko
Subst.:vbid1-141408ekande

2e`ka
