SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ensam [en`-el.e`n-] adjektiv ~t ~ma en·samm·aresom är utan sällskap av ngn annan ibl. med ton­vikt på av­saknad av hjälp o.d. admin.psykol.SYN.synonymallena JFRcohyponym1själv 1 ensamboendehan fick ensam bära hela an­svarethon kände sig ensam och utan­fördet är skönt att vara ensam ett taglämna mig inte ensam!äv.som saknar nära vänner och an­höriga ensamståendeefter föräldrarnas död stod hon ensam i världenäv.som saknar make eller sam­bo när så­dan kunde förväntas hon har levt ensam några årdet var inte lätt att vara ensam mor på 1930-taletäv. om ngt som befinner sig på en plats långt i­från an­dra före­teelser av liknande slagett ensamt hus vid havetäv. om handling, tid e.d.kämpa en ensam kamp mot över­maktenmörka tankar som man kan få i ensamma stunderäv.unik i sitt slag hon var ensam kvinna i styrelsenen till­verkning man är ensam om i Sverigehan är inte ensam om att rekommendera maraton­löpning som hobby för friskaäv. bildligtenbar(t) detta argument ensamt räcker inte för att över­tyga migensam (om ngt), ensam (med ngn)i ensamt majestätsemajestät 2 sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. ensamber, äldre ensamin, ensaman; till 1en och samman Jag tror på den ensamma människan, på henne som vandrar ensam, som inte hundlikt löper till sin vittring, som inte varglikt flyr för mänskovittring: På en gång människa och anti-människa.Gunnar Ekelöf, ur Färjesång (1941)