SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
eremi´t substantiv ~en ~er erem·it·enperson som dragit sig undan kontakt med an­dra människor och som ofta lever på ngn o­tillgänglig plats och ägnar sig åt andakt, meditation e.d. psykol.yrk.JFRcohyponymanakoretcohyponymenstöring grottan hade tjänat som bo­stad åt en from eremitäv. bildligthan levde som en eremit och träffade inte en människa på hela sommarensedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. ärmite; via lat. av grek. eremi´tes med samma betydelse, till ere´mos ’ensam’