tryckår: 2009
erkänna
[e`r-el.ä`r-]
verb erkände erkänt, pres. erkänner
er·känn·er1förklara sig skyldig
till ngt brott, ngn felaktighet e.d.
jur.komm.JFRcohyponymbekänna 1cohyponymmedge 2cohyponymtillståcohyponymvidgå
NN erkände att han begått ett allvarligt misstagden anklagade erkände○äv. försvagatmedge
hon erkände att hon ibland haft hjärtat i halsgropenerkänna (ngt/SATS)sedan ca 1680av lågty., ty. erkennen med samma betydelse; jfr 2känna
2(formellt) godta existensen av
ngn/ngt; särsk. i viss form e.d.
ofta pol.pol.samh.stormakterna erkände den nya staten○äv.allmänt acceptera
han vägrade att erkänna något berättigande i kritiken○äv. allmännarebekräfta
erkänna mottagandet av en skrivelseerkänna ngn/ngt (som ngn/ngt)sedan 1649Subst.:erkännande

