SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
erkänna [e`r-el.ä`r-] verb erkände erkänt, pres. erkänner er·känn·er1förklara sig skyldig till ngt brott, ngn felaktighet e.d. jur.komm.JFRcohyponymbekänna 1cohyponymmedge 2cohyponymtillståcohyponymvidgå NN erkände att han begått ett allvarligt miss­tagden an­klagade erkändeäv. försvagatmed­ge hon erkände att hon i­bland haft hjärtat i hals­gropenerkänna (ngt/SATS)sedan ca 1680av lågty., ty. erkennen med samma betydelse; jfr 2känna 2(formellt) god­ta existensen av ngn/ngt; särsk. i viss form e.d. ofta pol.pol.samh.stor­makterna erkände den nya statenäv.all­mänt acceptera han vägrade att erkänna något berättigande i kritikenäv. all­männarebekräfta erkänna mot­tagandet av en skrivelseerkänna ngn/ngt (som ngn/ngt)sedan 1649Subst.:erkännande