publicerad: 2021  
erkänna erkände erkänt, presens erkänner
verb
[e`r-] el. [ä`r-]
1 förklara sig skyldig till något brott, någon felaktighet eller dylikt
JFR bekänna 1, medge 2, tillstå, vidgå
någon erkänner (något/sats)
någon erkänner (något)
någon erkänner (sats)
NN erkände att han begått ett allvarligt miss­tag; den an­klagade erkände
○ äv. försvagat medge
hon erkände att hon ibland haft hjärtat i hals­gropen
belagt sedan ca 1680; av lågtyska, tyska erkennen med samma betydelse; jfr ur­sprung till 2känna!!
2 ofta politik (formellt) god­ta existensen av någon/något; särsk. i viss form eller dylikt
någon erkänner någon/något (som någon/något)
någon erkänner någon (som någon)
någon erkänner någon (som något)
någon erkänner något (som någon)
någon erkänner något (som något)
stor­makterna erkände den nya staten
○ äv. all­mänt acceptera
han vägrade att erkänna något berättigande i kritiken
○ äv. all­männare bekräfta
erkänna mot­tagandet av en skrivelse
belagt sedan 1649
erkännaerkännande
erkänna sig