publicerad: 2021  
föra förde fört, presens för
verb
`ra
1 ofta med partikel som betecknar riktning, t.ex.bort, in, ut, över få (någon/något) att hamna på viss plats
någon för (bort/in/ut/över) någon/något (någonstans)
någon för (bort) någon (någonstans)
någon för (bort) något (någonstans)
någon för (in) någon (någonstans)
någon för (in) något (någonstans)
någon för (ut) någon (någonstans)
någon för (ut) något (någonstans)
någon för (över) någon (någonstans)
någon för (över) något (någonstans)
han fördes till sjuk­hus; ligor som för in knark i landet; den nya produkten ska nu föras ut på marknaden
ofta med av­seende på abstrakta före­teelser
föra ärendet vidare; han förde ämnet på tal vid mid­dagen; hon vill föra saken in­för dom­stol; han förde över pengarna till hennes konto
föra någon bak­om ljuset se ljus
föra någon till altaret se altare
föra något till torgs se torg
belagt sedan 1000-talet (runsten, Villberga, Uppland (Sveriges runinskrifter)); runform fyra, fornsvenska föra; gemensamt germanskt ord, eg. 'komma någon el. något att fara'; se ur­sprung till 2fara 1
2 ofta med partikel som betecknar riktning, t.ex.bort, in, ut på­verka och styra rörelsen hos någon el. något, så att önsk­värd rörelse ut­förs
någon för (bort/in/ut) någon/något (någonstans)
någon för (bort) någon (någonstans)
någon för (bort) något (någonstans)
någon för (in) någon (någonstans)
någon för (in) något (någonstans)
någon för (ut) någon (någonstans)
någon för (ut) något (någonstans)
för in fången!; hon förde in hästen i stallet; olycks­bilen fördes av en berusad person
spec. bestämma stegen i dans
han har rytmen i blodet men han kan inte föra
äv. i fråga om en­bart tänkt rörelse (om väg eller dylikt) leda
något för (till något)
korridoren för till sov­rummen
äv. bildligt
det skulle föra för långt att gå in på alla detaljer
spec. med prep.till medföra
diktatorns politik förde till krig
föra något i hamn se hamn
belagt sedan slutet av 1200-talet Westgöta-Lagen
3 vara aktiv i ut­övandet av viss verksamhet eller dylikt
någon för något
föra befäl; föra krig
spec. i vissa ut­tryck an­svara för fram­sägandet av
föra ordet
äv. ofta ned­sättande i vissa ut­tryck vara verksam med (och åstad­komma)
föra oväsen; föra ett ut­svävande liv
belagt sedan slutet av 1200-talet Westgöta-Lagen
4 välja att låta (något) in­gå i viss grupp av före­teelser; för klassificering eller dylikt
någon för någon/något till någon/något
någon för någon till någon
någon för någon till något
någon för något till någon
någon för något till något
till gruppen västnordiska språk förs även färöiskan
belagt sedan 1635
5 an­vända (redskap eller dylikt) genom att röra det på visst sätt
penselföring; stråkföring
någon för något
föra klubban; föra pennan
belagt sedan 1623
6 synligt bära som symbol eller dylikt
något för något
far­tyget för svensk flagg; föra en lilja i sitt vapen
äv. all­männare
under gång i mörker skall maskindrivet far­tyg föra vit topp­lanterna
belagt sedan 1434 Bihang till Rimkrönikorna
7 upp­rätta (visst dokument) genom fort­löpande an­teckningar
någon för något
föra protokoll; föra bok över in­komster och ut­gifter
belagt sedan 1551
8 hålla (viss vara) till­gänglig för försäljning
någon för något
ty­värr för vi inte det märket längre
belagt sedan 1539
9 inne­hålla (fyndighet) som bestånds­del om berg eller dylikt
något för något
berget för järn­malm
belagt sedan 1702
föraförande