SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
förak´ta verb ~de ~t för·akt·aran­se som helt värde­lös särsk. med avs. på person (el. handling) komm.JFRcohyponymringaktacohyponymhåna han föraktar människor som inte står för det de tror påhon föraktar ytlighet och flärdäv. ut­vidgat (vanligen i negerade samman­hang)an­se som helt betydelse­lös ett problem som inte är att föraktaförakta ngn/ngt/SATSsedan 1507brev från riddaren Erik Turesson (Handlingar rörande Skandinaviens Historia)fornsv. forakta; av lågty. vorachten med samma betydelse; jfr akta Subst.:vbid1-160499föraktande; förakt