SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
förmå´ga substantiv ~n förmågor för·måg·an1knappast plur. möjlighet att ut­föra ngt, som en­bart beror av inre egenskaper särsk. hos levande varelser psykol.JFRcohyponymkraft 1cohyponymmakt 1cohyponymkapacitet 1 abstraktionsförmågakoncentrationsförmågamänniskans förmåga att över­levaen ena­stående förmåga till psykologisk in­levelsehennes förmåga att ut­trycka sigviljan är god, men förmågan saknashan jobbar på, efter bästa förmågaäv. i fråga om ämnen, särsk. med tanke på deras kemiska egenskaperoxidationsförmågastudsförmågakolets förmåga att bilda organiska föreningarförmåga (att+V), förmåga (till ngt/att+V)sedan ca 1452Nya eller Karls-Krönikanfornsv. formagha, formogha; av lågty. vormoge med samma betydelse; jfr förmå, förmögen 2person med begåvning på vissa om­råden psykol.yrk.JFRcohyponymkapacitet 2cohyponymkraft 4 firman söker unga förmågoribl. iron.hon fick tala med en ny förmåga som ingen­ting visstesedan 1850